Berättelser om att leva skyddad

En livstid av sorg

”Det är så naivt att tro att allt blir bra bara vi kommer därifrån. Medan människor som förlorar en familjemedlem kan sörja i flera år, ska vi vara tacksamma. Men för allt vi förlorat skulle vi behöva sörja ett helt liv. Vi lämnade inte bara våra förövare. Vi lämnade ett helt liv som rymmer så mycket mer än det vi flydde ifrån. Det är ett halvt år sedan jag kom hit och saknaden förlamar mig i allt jag tar mig för. Det som gått förlorat kommer aldrig kunna ersättas. Den del av mig själv som jag lämnat kommer jag aldrig få tillbaka. Allt som betyder något är helt plötsligt så långt borta. Det blir bra säger ni, men vad vet ni egentligen om det? Jag skulle önska att ni förstod att vi också sörjer, inte bara en familjemedlem, utan ett helt liv.”

Att inte existera

”Om jag fick frågan hur det är att leva gömd så skulle jag svarat det helt uppenbara: det är som att leva i en värld där du inte existerar. Men det är också att skriva långa listor på de vanligaste för- och efternamnen som kan användas nästa gång det gamla måste begravas. Det är att ha fyra olika namn där du inte längre reagerar på det namnet du fick när du föddes. Det är att alltid vara noga med att inte samla på sig fler saker än det som får plats nästa gång du måste flytta (läs fly). Det är att trycka på larmet och vänta på polisen som aldrig kommer, men efter några minuter inse att det bara var en mardröm. En mardröm som kommer varje gång du blundar.”

Jag trodde att trygghet skulle kännas annorlunda

”När vi kom hit väntade jag på känslan. Den där tydliga lättnaden alla pratade om. Istället kom tröttheten. Tystnaden. En sorg som inte gick att förklara. Jag saknade sådant jag aldrig trodde jag skulle sakna: ljuden från gatan, doften i trapphuset, människor jag inte ens tyckte om. Att börja om är inte romantiskt. Det är administrativt, ensamt och ofta väldigt stilla.

I början levde jag minut för minut. Kollade lås. Kollade fönster. Kollade barnen. Men något hände efter ett tag. Det kom inte som en stor vändpunkt. Det kom i små, nästan obemärkta ögonblick. Första natten jag sov fyra timmar i sträck. Första gången mitt barn sprang före mig på väg till skolan utan att vända sig om var tredje steg. Första gången jag skrattade och det inte kändes som att jag lånade någon annans liv.

Vi lever fortfarande med begränsningar. Vi väljer vilka vi berättar för. Vi tänker på vad vi delar. Vissa dagar är rädslan tillbaka som ett eko. Skydd är inte en lösning på allt. Det är en ram. Ett skyddsnät. Ett andrum.

Det som överraskade mig mest var att identiteten inte bara försvinner, den förändras. Jag är inte bara den som flydde. Jag är också den som ordnade en ny skolplats. Den som lärde sig nya busslinjer. Den som orkade fylla i ännu en blankett. Den som stod kvar.

Vi sörjer fortfarande det vi förlorade. Det kommer nog alltid finnas där. Men sorgen tar inte upp hela rummet längre. Den delar plats med något annat. En vardag utan hot är kanske inte dramatisk. Den är tystare än jag föreställde mig. Men i den tystnaden finns något jag inte haft på länge: möjlighet.

Och ibland, när jag ser mitt barn cykla iväg med ryggsäcken på ryggen och ingen som följer efter, tänker jag att det här trots allt är början på något som faktiskt kan bli vårt.”